Jag är en kvinna i mina bästa år som rider så mycket jag kan och hinner. Just nu har vi två hästar i familjen. Ett eget uppfött halvblod som heter Turbo Cartoon och som är född 4 april 2010 av mamma Flowerhills Tara. Tara är en irländsk sporthäst född 1999 som vi ägde i nästan 8 år men som vi sålde nu i mars till en glad Marie i Karlstad.
Sen har vi Einar, en valack efter Cardento, 10 år, hopphäst men också väldigt duktig och fin i dressyr.
Vi är min dotter Jessica och jag och till viss del maken-finansiären.:-)
Fick följa med till stallet. Umgicks riktigt snällt och trevligt med stallkatten i en halvtimme. Men sen var Tiger inte intressant längre så då drog skogen! Det är ju höst i luften!
När boxen var mockad, hästen borstad och nästan sadlad tänkte jag att det var bäst att sätta hunden i bilen medan jag red. Men tji! Därutanför stalldörren hördes bara ett ståndskall på långt avstånd. Jag lämnade in kopplet igen, red ut och var borta en timme.
Ingen hund var tillbaka. Varnade folket på gården, lade ut en kudde utanför stalldörren och for hem, lätt spanandes utefter vägarna. Lämande även mitt telenummer till killarna som bygger om järnvägen vid Runö station. Ingen hund. Tre timmar borta.
Maken ringde polisen, det är ju stor risk att ngn plockar upp honom när det är relativt tätbebyggt. Halsbandet som satt på för dagen var utan telenummer tyvärr.
Jodå, någon hade ringt och sagt att han plockat upp en brun schnauzer!?!?! Vad nu det är :-)
Men vid närmare kontroll var det Snaps som hade fått åka hem till en schäfertik ett tag.
Make och Jossan for tillbaka till Åkersberga och plockade hem rymlingen. Han var glad men hungrig.
Sista gången koppellös i stallet för denna höst och vinter igen...:-)
Igår sprang vi Tjejmilen, Jossan och jag och 23 000 andra.
Jag är helnöjd, sprang på 62.38 trots att jag bara har löptränat kanske 7 gånger i sommar...
Men Jossan: tid 50.07 och 610 plats! Det är ju otroligt! Och hon är bara 13 och har inte sprungit en hel mil över huvudtaget i år och har ju knappt åldern inne.
Upp tidigt, för att vara jag och ute ur huset före 8, det är inte normalt, men helt OK och billäget är ju klart bättre än vid halv nio. Kanske ska ta och börja med det alltid, känns ovanligt men trevligt att vara nästan först inne på firman. Fast denna vecka har jag bara varit där en halvtimme, sen ilat vidare till mina löneberäkningar. Inte lätt, men nyttigt och en bra kurs.
Ikväll var det lyriskt på Tara. Hon var så fiiin!
Hade jag kunnat så hade vi gjort galoppombyten i varje steg, men mina kunskaper och hjälper räckte inte riktigt dit, men det var så kul! Har dock bokat in mig hos en dressyrtränare så snart är vi kanske där :-)
Imorgon är det kursslut och sen uthämtning av nummerlappar till Tjejmilen som går på söndag. Kanske att Jos och jag springer en vända på Gärdet om vi ändå är där.
Sommaren håller i sig men kvällarna är mörka. Hösten närmar sig med smygande men obevekliga steg. Mornarna är fuktiga och kyliga, dimman hänger på vägen och småtrollen dansar ringdans i skogsbrynen. Rävarna smyger runt och letar i dikena efter något att äta, kanske en mus eller två.
Igår var vi för första gången på 22 år tillbaka vid platsen där allting började, nästan i alla fall.
Med våra kära vänner från Göteborg, numer Falun, så cyklade vi från deras hem nära hoppbacken i Falun till Lustebo. Lustebo var platsen där vi förlovade oss den 15 juni 1985, Bosse, jag och Sigge. Nja, ialla fall Bosse och jag. Sigge var vår undulat som satt i sin bur bredvid och tittade på när vi bytte ringar och skålade i champagne bredvid den lilla ån och det lilla vattenfallet i Lustebo.
Men igår var det tyvärr inte riktigt lika romantiskt, regnet fullkomligt öste ner över våra fyra cyklande kroppar och den lilla ån, såg vi, men inte vattenfallet. Så antingen har vi dåligt minne eller så har landskapet förändrats på 22 år...
Nåväl, nu vet vi i alla fall att orten Lustebo faktiskt existerar även om platsen för händelsen verkar vara som uppslukad av jorden. Vi har flera gånger tidigare försökt att hitta igen Lustebo, men har aldrig riktigt fattat var det faktiskt låg.
Ridtur igår. Ömsom vin ömsom vatten. Läskiga vagnar och skördetröskor, men låg form och fladdrande öron. Lyhörd och känslig. Språk som ingen som inte rider förstår...
Lägga sig ner och rulla efteråt...NEJ inte med sadeln på!!! Upp Tara upp!
Snaps fick träning i kattkunskap. Jossan fostrade och lärde. Man kan sitta kvar fast en kattunge springer. :-)
Tiger-katten- tuff som få, brydde sig föga om att en schäfer och en tax anföll från två håll...
Men det gjorde vi, bannor på hundarna. FY!, Stanna! Sitt!
Med pojkvän, kastruller och flyttlådor. Mitt första barn och min äldsta dotter. Men jag grät inte...trot eller ej, jag som gråter för allt.
Men det är dags och vi träffas och ses ändå, är man 21 har man rätt till eget liv. :-)
Jag hoppas bara att vi kan vara goda vänner och ha roligt när vi träffas, skratta och umgås som folk och vuxna. Sen har vi ju hästen som vi måste ta hand om.
Idag trodde Snaps det var första jaktdagen.
