Idag var Eva tillbaka. Vi tog en trevlig skrittur runt skolan, som tur var utan sadel. Jag var dock pigg och kände mig stark så jag gjorde som hon ville och gick vackert i en massa krokar över vägarna och med benen kors och tvärs.  Det var snöigt o fint, lite halt på sina ställen men jag fick i alla fall inga platåskor.

I stallet stod hon och trevade på min mage och se man på! Plötsligt såg hon alldeles lycklig ut och nästan skrek! Nu känner jag den! Jag har ju självklart känt länge att jag har ett litet spöke i magen, men nu var första gången Eva kände röelserna av den lilla krabaten. Jag fick lov att vända mig om och nicka instämmande, jajamensan, den finns där! :-)